JÄVLA STRESS!!!

Jag fattar inte att jag ska vara så jävla känslig mot det!
Har aldrig varit de tidigare.... Inte på detta sätt.

Men nu är de kaos.
Yrsel,magvärk, ryggvärk, dålig tidsuppfattning (värre än någonsin) .
Detta påverkar mig mer än jag tror, jag känner inte igen mig . Detta är verkligen inte jag! Vad händer med dig?

http://www.stressinfo.n.nu/symptom
Här kan man läsa vad som påverkar/påverkas när man har stress, inre stress.

Tiden går och såren börjar bli mindre.

Haft så mycket för mig, jobb lägenhet, vänner och en sjuk hund.

Jobben går framåt. Har 3 jobb nu som jag jobbar på. Men ska säga av mig från ett jobb då jag sällan kan ta mig dit.
Jobb ICA , ja vad ska man säga, där jobbar jag så mycket jag kan. Det funkar bra än så länge.
jobb hemtjänst, rullar på där med, mer kan jag inte säga.

Lägenhet.
Har fått min lägenhet nu (eller ja den 1a oktober.
Känns kanon :) nu är de mitt ?
Trivs bra men endå inte helt 100. Men snart så.


För en månad sen så vart Tarzan (hunden) sjuk. Han fick en mjukdelsskada efter 3 överfall av 3 olika hundar.
Han fick gå på medicin men mår lite bättre nu.
Men det är svårt när ens älskade blir sjuk. Jag mådde otroligt dåligt under denna period, se han halta och lida var inte kul.

Vänner.
Är så glad att de vänner som finns för mig verkligen finns. På riktigt. Tråkigt bara att de riktiga vännerna finns långt bort :(
Men de är de som är äkta.
Vi träffas de då gånger som går. Och det känns som igår man sågs varje gång.

Så det var lite uppdatering.

Kram

Jag mår så dåligt pga saker som händer omkring mig, pallar liksom inte mer alls.

Plus att det är ännu svårare utan att ha någon trygghet någonstans. Inte ens hos ens föräldrar har jag trygghet

Saknar mitt kakmonster ?

Igår gifte sig min bror och hans tjej eller ja fru Jonna!
Det var ett väldigt vackert bröllop, och dom var otroligt fina.

Jag är så glad att dom har varandra




----------------------------------
I natt när jag kom hem brast jag i gråt, saknade av tvåsamhet gjorde mig påmind och Andreas kom upp i tankarna.
Jag erkänner att jag älskar honom på ett sätt som ingen kan förstå.
Han var min tvillingsjäl och den jag vill bli gammal med.
Jag kämpar varje sekund jag lever med att försöka komma över allt men det är tufft och väldigt ensamt.

Dem jag pratat med säger glöm honom, men det är svårt.
För nånstans i mitt hjärta bor han fortfarande.

Önskar att han kunde erkänna att han kände samma sak

Jag har inte varit så aktiv nu eftersom de har kommit massor ivägen som gjort att jag inte haft tid.
Sjukhusbesök och jobb bla.

Nu har jag varit ensam 1 vecka och det kändes skönt men rätt tråkigt. Skönt med att jag fått vara själv och gjort vad jag velat, utan något tjat eller så.
Samtidigt så har de varit ensamt, saknaden över att ha någon vid ens sida påminde en bara mer och mer.

Jag är samtidigt glad att få vara lite själv, men visst blir man ledsen emellanåt.

Nu blir de jobb fram tills på lördag. Ska hinna med en arbetsinterjuv under veckan som kanske kan ge utdelning, hoppas på de iallafall

Är så otroligt trött på att bara gå massa timmar, menar hittar ju ingen bostad på så vis, men man kan alltid hoppas :)



Ska kanske träffa sara i veckan om hon kan. Är glad att hon kommit in i mitt liv faktiskt trots dessa omständigheter.
Nu blir de att göra sig i ordning för att sedan bege sig mot jobbet :)

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna :)

Igår efter jobbet åkte jag till min gamla klasskompis Mindy som bor i Norrköping.
Åkte då förbi avfart Kolmården och direkt tänkte jag på Andreas, ville ringa och säga att jag var där och prata minnen, men tårar kom för jag måste lära mig att allt kan inte kopplas med honom då jag nu måste skapa nya minnen, egna minnen.
Det kommer som en obehaglig känsla men det är väl nått man måste jobba med.


Iallafall så är vi på Ikea nu, självklart kommer minnen upp, saknar honom mer i minnet än hjärtligt.

Det är väldigt svårt att leva med kan jag säga, speciellt när situationerna är aktuell som i den sits jag sitter i nu.

Jag har alltid haft detta, men jag visste inte vad det var förens jag nu blivit äldre.
För redan i barnsben så hade jag svårt att skiljas från mamma även om hon bara skulle cykla och handla.
Folk trodde att de skulle växa bort - liksom att man var mammasjuk - men det var redan då tecken på seperationsångest.

Jag kan säga att de inte blir lättare med åren, detta blir svårare med åren - tuffare - tär mer på en - därav att de inte är lättare.

Jag kan erkänna att detta är jobbigt att leva med - jobbigt att alltid brista - alltid vara "den svaga"